Idag insåg jag att jag är glad på riktigt och jag mår faktiskt, efter omständigheterna, bra.
Vad omständigheterna innebär vill jag inte riktigt skriva ut här på bloggen, men dom senaste två åren har jag kämpat mot något som jag aldrig kunde föreställa mig skulle bli så jobbigt.

 Men på något vis känns det som att jag är påväg att lämna allt det där bakom mig. Även fast jag vet att ärren kommer vara kvar föralltid.
Under den här tiden har jag lärt mig vilka som är mina riktiga vänner och vilka som drar när det blir för jobbigt. Men utan mina vänner hade jag inte mått såhär bra idag, då jag hade varit nere på botten och krypit fortfarande.

För en gångs skull flyter mitt liv på utan hinder och jag orkar hänga med i tempot. Jag blir inte trött vid minsta ansträngning och jag kan skratta och verkligen känna att det är ett riktigt skratt och inte en fasad jag vill hålla upp för omgivningen.

Det konstiga är att idag tänkte jag på hur glad jag är och då kände jag en saknad efter allt kaos och alla problem. Behöver vi problem för att må bra? Kan vi inte bara leva i nuet och vara glad över att allt är bra nu??

Behöver vi den där känslan av att vi måste kämpa hela tiden för att kunna må bra? Varför blir det ett problem när allt går för lätt?
Eller är det bara jag som känner så?